Fredag kväll
Har fått ett pappet från kommunen att jag ska betala 2700 kronor per månad för Christian i Bollnäs. Jag har ett vårdbidrag för honom, men det kommer inte att täcka, för det är mycket som kostar extra. Tur att det är sista året som han går där.
Det blir dyrt för sen ska det vara fickpengar några hundra i veckan, kläder, han sliter mycket käder, men fy vad jag gnäller.
Det är nog det svarta tråkiga vädret som gör det, pratade med en arbetskamrat i dag och hon åker till Kanariöarna nästa onsdag och blir där i tre veckor, inte helt fel. Slipppa hysterin. Hon har vuxna barn, sen barnbarn. Det är hon och hennes man som åker, när hennes barn växte upp fick dom välja på att åka utomlands över jul eller vara hemma och få julklappar, dom valder oftast att resa. Härligt. Jag blev lite avis.
Fast jul vill jag nog fira hemma i Sverige med mina barn och barnbarn, men åka efter skulle jag mer än gärna göra. Jag tycker om att resa, som mest har det blivit två veckors resa, oftast en vecka. Sandra och jag gjorde en resa själva med några vänner till henne och mig för sex sju år sen. Då fick jag egen tid med henne, det var mysigt. Både hon och jag behövde det. Har gjort en med Petter också, förra året, med en kompis till mig och hennes dotter (klasskamrat till Petter), sen har vi åkt familjen inte Jimmy och Christian, bokade och Christian en gång men jag fick avboka i sista minuten för han vägrade följa med.
Det blir dyrt för sen ska det vara fickpengar några hundra i veckan, kläder, han sliter mycket käder, men fy vad jag gnäller.
Det är nog det svarta tråkiga vädret som gör det, pratade med en arbetskamrat i dag och hon åker till Kanariöarna nästa onsdag och blir där i tre veckor, inte helt fel. Slipppa hysterin. Hon har vuxna barn, sen barnbarn. Det är hon och hennes man som åker, när hennes barn växte upp fick dom välja på att åka utomlands över jul eller vara hemma och få julklappar, dom valder oftast att resa. Härligt. Jag blev lite avis.
Fast jul vill jag nog fira hemma i Sverige med mina barn och barnbarn, men åka efter skulle jag mer än gärna göra. Jag tycker om att resa, som mest har det blivit två veckors resa, oftast en vecka. Sandra och jag gjorde en resa själva med några vänner till henne och mig för sex sju år sen. Då fick jag egen tid med henne, det var mysigt. Både hon och jag behövde det. Har gjort en med Petter också, förra året, med en kompis till mig och hennes dotter (klasskamrat till Petter), sen har vi åkt familjen inte Jimmy och Christian, bokade och Christian en gång men jag fick avboka i sista minuten för han vägrade följa med.
Fredag
Har varit på mammas grav och tänt ljus, tände ett i min lyckta och två med lock på, det lyser upp så fint, det var alldelset svart på den sida som mamma ligger. Christians pappa hämtade Christian på bussen så jag hann att gå på akupunkturen som jag hade tid för. Så nu sitter jag och väntar på att han ska komma. Det har varit en jobbig vecka på jobbet också med alla förberedelser inför julen, i dag har jag varit med och klätt två julgranar, en kom det en lucia, jättefint. Ringde till Sandra när jag åkte hem då satt hon på tåget på väg till Stockholm.
I kväll ska vi nog titta på idol finalen. Om jag orkar när alla har lagt sig ska jag nog slå in lie julklappar och kolla vilka som det är kvar att handla till.
I dag tycker jag jättesynd om mig själv och mår dåligt, för det första har jag en jäkla värk i ryggen och det strålar ut i benet, sen känner jag mig så himla ensam. Jag har många vänner att hälsa på och gå ut med en kväll. Det är inte ofta det kommer någon till mig, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är jobbigt med Jimmy och Christian.
I kväll ska vi nog titta på idol finalen. Om jag orkar när alla har lagt sig ska jag nog slå in lie julklappar och kolla vilka som det är kvar att handla till.
I dag tycker jag jättesynd om mig själv och mår dåligt, för det första har jag en jäkla värk i ryggen och det strålar ut i benet, sen känner jag mig så himla ensam. Jag har många vänner att hälsa på och gå ut med en kväll. Det är inte ofta det kommer någon till mig, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är jobbigt med Jimmy och Christian.
Gruvar mig
Som alltid gruvar jag mig till helgen när Pojkarna ska komma. Det är min lediga helg från jobbet men det är heltidsjobb hemma. Trots sin ålder ska dom ha hjälp med mycket, som påklädning till viss del, mycket aktivering, dusch. Snart är det jullov också, tre veckors ledighet. Puh........
Sandra ska åka till Stockholm i morgon till sin kompis Hanna, hon blir där över helgen. Hoppas dom får en riktigt mysig helg bara dom två. Det kan hon behöva. Lite avkoppling från barn och vardagen..Det är hennes kille Jimmy som ska vara med barnen i helgen, hoppas det går bra. Jag har sagt till Sandra att han kan ringa mig så kan jag hjälpa till med barnen. Hon tyckte att han kan ringa sin egen mamma om det är något.
Sandra ska åka till Stockholm i morgon till sin kompis Hanna, hon blir där över helgen. Hoppas dom får en riktigt mysig helg bara dom två. Det kan hon behöva. Lite avkoppling från barn och vardagen..Det är hennes kille Jimmy som ska vara med barnen i helgen, hoppas det går bra. Jag har sagt till Sandra att han kan ringa mig så kan jag hjälpa till med barnen. Hon tyckte att han kan ringa sin egen mamma om det är något.
14 dagar kvar till jul!!
Otroligt vad tiden går fort när man tänker tillbaka. Julen är på många sätt en jobbig tid samtidigt som det är roligt. Jag har alltid älskat julen. När jag var barn och ända framt till när min mamma dog firade vi helt underbara jular. Julafton åt vi middag med mina kusiner och med mormor, kvällen tillbringade vi själva med mormor, tomte. Juldagen, annandagen och tredjedag jul var det middagar hos olika släktingar. Jag har inte varit på en julmiddag på många år. Dom senaste åren har vi gått till min yngste bror och ätit grötfrukost, sen har dom kommit och ätit middag hos oss.
I morgon är det fredag och Christian kommer hem med bussen, den brukar komma 14.45 från Bollnäs. Christian ska vara hos mig i helgen och det gillar han inte, han är pappas pojke. Fårn det han kommer på fredag fram tills han lägger sig vid 22 tiden går han ett steg bakom mig och frågar om han får åka till sin pappa, han kan även gråta och vara arg på mig för att han ska vara hos mig, kan gråta i timmar och tjata. Det är hemskt stressande och jobbigt, jag blir även ledsen. Lördagen brukar bli lite bättre. Så Jimmy får inte komma hem förrän på lördag när Christian har lugnat ner sig lite. Vissa helger och semestrar är för jvliga på ren svenska. Jag har gått ner i källaren och gråtit många gånger över orättvisor. Men ofta kommer Jimmy och Christian efter. När en 20 åring sitter och gråter är det hemskt det är nog svårt att föreställa sig. Det är mest mot mig som Christian håller på inte lika mycket mot min sambo, som han är med när jag jobbar helger och pojkarna är hos mig.
För många år sen när pojkarna bodde hemma hela tiden, dom bodde en vecka hos mig och en vecka hos sin pappa, så sade jag till en släkting att jag tycker att det var jobbigt. Till svar fick jag att jag inte skulle klaga för pojkarna bodde inte hos mig hela tiden. När pojkarna var hos sin pappa fick jag inte vila upp mig ändå ftersom jag har två barn till Sandra och Petter som hade träningar och matcher i olika sporter. Sen har jag aldrig mer sagt något.
I morgon är det fredag och Christian kommer hem med bussen, den brukar komma 14.45 från Bollnäs. Christian ska vara hos mig i helgen och det gillar han inte, han är pappas pojke. Fårn det han kommer på fredag fram tills han lägger sig vid 22 tiden går han ett steg bakom mig och frågar om han får åka till sin pappa, han kan även gråta och vara arg på mig för att han ska vara hos mig, kan gråta i timmar och tjata. Det är hemskt stressande och jobbigt, jag blir även ledsen. Lördagen brukar bli lite bättre. Så Jimmy får inte komma hem förrän på lördag när Christian har lugnat ner sig lite. Vissa helger och semestrar är för jvliga på ren svenska. Jag har gått ner i källaren och gråtit många gånger över orättvisor. Men ofta kommer Jimmy och Christian efter. När en 20 åring sitter och gråter är det hemskt det är nog svårt att föreställa sig. Det är mest mot mig som Christian håller på inte lika mycket mot min sambo, som han är med när jag jobbar helger och pojkarna är hos mig.
För många år sen när pojkarna bodde hemma hela tiden, dom bodde en vecka hos mig och en vecka hos sin pappa, så sade jag till en släkting att jag tycker att det var jobbigt. Till svar fick jag att jag inte skulle klaga för pojkarna bodde inte hos mig hela tiden. När pojkarna var hos sin pappa fick jag inte vila upp mig ändå ftersom jag har två barn till Sandra och Petter som hade träningar och matcher i olika sporter. Sen har jag aldrig mer sagt något.
Fortsättning på min annorlunda familj nr 3
Åren 2007 och 2008 har varit grymt jobbiga. Jag har mått jättedåligt. Det är under dom två åren som Christians jmnåriga tagit körkort, tagit studenten. Vi har uppvacktat dom som tagit studenten. Jag har gråtit mycket, både för Christians skull och för oss andra i familjen.
Han går fortfarande i skolan och kommer aldrig att bli en självständig person som kan skaffa familj och resa.
Han går hemma med mig och har svårt att sysselsätta sig själv. Om jag inte aktivirera christian blir han sittande med tex en kortlek och bläddrar, ute kan han stå och kasta sten. Jag måste hela tiden ysselsätta honom som man gör med mindra barn och då är han 20 år. Medans jämnåriga är ute och har roligt blir han mera krävande. Det är ofta så tror jag att det är lättare att ha barn med utvecklingsförsening eller olika handikapp när dom är små, då behöver alla hjälp men ju äldre mina pojkar har blivit desto jobbigare har det blivit. Det blir tyngre både psykiskt och fysiskt, sen blir man inte yngre heller.
Det är väldigt sällan som jag åker och hälsar på någon med båda pojkarna, det är till några personer bara och sällan. Man blir nog lite ensam.
Petter har också fått suttit i kläm många gånger, fast man försöker få allt så normalt som möjligt så blir det inte så. Han och Sandra har nog fått många frågor genom årens lopp om sina bröder, som dom inte har berättat för mig. Petter har frågat sin pappa varför han inte kan ha friska bröder som "alla andra". Vad svara man på det. Det är väl allas önskan man har att få ett friskt barn och att drabbats två gånger det är tufft
Jimmy och Christian älskar att bada, sommartid åker vi och badar som alla andra, mina pojkar kliver i på en gång sitter i och stänker timme efter timme, stänker ner andra som är på väg ner och ska doppa sig. Jag har sett många undrande blickar under årens lopp. Folk pekar, tittar och viskar. Petter tycker att det är jobbigt. Kan även jag tycka. Fast dom flesta känner till oss när vi åker på våra vanliga ställen....
Han går fortfarande i skolan och kommer aldrig att bli en självständig person som kan skaffa familj och resa.
Han går hemma med mig och har svårt att sysselsätta sig själv. Om jag inte aktivirera christian blir han sittande med tex en kortlek och bläddrar, ute kan han stå och kasta sten. Jag måste hela tiden ysselsätta honom som man gör med mindra barn och då är han 20 år. Medans jämnåriga är ute och har roligt blir han mera krävande. Det är ofta så tror jag att det är lättare att ha barn med utvecklingsförsening eller olika handikapp när dom är små, då behöver alla hjälp men ju äldre mina pojkar har blivit desto jobbigare har det blivit. Det blir tyngre både psykiskt och fysiskt, sen blir man inte yngre heller.
Det är väldigt sällan som jag åker och hälsar på någon med båda pojkarna, det är till några personer bara och sällan. Man blir nog lite ensam.
Petter har också fått suttit i kläm många gånger, fast man försöker få allt så normalt som möjligt så blir det inte så. Han och Sandra har nog fått många frågor genom årens lopp om sina bröder, som dom inte har berättat för mig. Petter har frågat sin pappa varför han inte kan ha friska bröder som "alla andra". Vad svara man på det. Det är väl allas önskan man har att få ett friskt barn och att drabbats två gånger det är tufft
Jimmy och Christian älskar att bada, sommartid åker vi och badar som alla andra, mina pojkar kliver i på en gång sitter i och stänker timme efter timme, stänker ner andra som är på väg ner och ska doppa sig. Jag har sett många undrande blickar under årens lopp. Folk pekar, tittar och viskar. Petter tycker att det är jobbigt. Kan även jag tycka. Fast dom flesta känner till oss när vi åker på våra vanliga ställen....
Fortsättning på min annorlunda familj
Om jag ska jämföra hur det var med att se hur mina pojkar utvecklades, så var de svårare att se hur Christian halkade efter sina jämnåriga. När han var lite och till han var tre fyra år var nog han mer som andra barn. Lite senare kanske, han slutade med blöja tidigare än vissa andra jämnåriga. Fast han var lite i växten. Jag var bland dom första att få barn av mina kompisar, ett år fter mammas bortgång fick jag barn.
Många av mina kompisar fick barn samtidigt som jag fick Christian, samma år, eller året före eller efter. Det är kanske därför det varit tuffare att se hur deras barn har utvecklats, börjat skolan, skaffa kille/tjej, börjat gymnasiet, tagit studenten mmmm. Dom har haft kontaktnät omkring sig som brytt sig om dom och deras barn. Ibland har jag varit avundsjuk. Många gånger stoppade jag mina barn i vagn, packade fika och gick upp till mammas grav och då satt vi där och fikade.
Nu för några år sedan berättade en lärare för mig som Sandra hade att hon kunde vara jätteledsen och gråta på skolan för att inte hon hade någon mormor eller farmor, vad jag kommer ihåg har hon aldrig sagt till mig att hon varit ledsen över det. Hon hade även sagt till samma person att när jag var gravid med Petter ville hon inte ha någon lillebror, hon ville ha en lillasyster, hon var säkert rädd att det skulle vara något fel om det var en pojke.
Jimmy och Chrstian har gått på träningsskola i 10 år, sen gymnasiesärskola i Bollnäs, 4 år. Christian slutar sommaren 2010. Båda pojkarna har komfirmerat sig, fast då i olika grupper inne i stan.
Många av mina kompisar fick barn samtidigt som jag fick Christian, samma år, eller året före eller efter. Det är kanske därför det varit tuffare att se hur deras barn har utvecklats, börjat skolan, skaffa kille/tjej, börjat gymnasiet, tagit studenten mmmm. Dom har haft kontaktnät omkring sig som brytt sig om dom och deras barn. Ibland har jag varit avundsjuk. Många gånger stoppade jag mina barn i vagn, packade fika och gick upp till mammas grav och då satt vi där och fikade.
Nu för några år sedan berättade en lärare för mig som Sandra hade att hon kunde vara jätteledsen och gråta på skolan för att inte hon hade någon mormor eller farmor, vad jag kommer ihåg har hon aldrig sagt till mig att hon varit ledsen över det. Hon hade även sagt till samma person att när jag var gravid med Petter ville hon inte ha någon lillebror, hon ville ha en lillasyster, hon var säkert rädd att det skulle vara något fel om det var en pojke.
Jimmy och Chrstian har gått på träningsskola i 10 år, sen gymnasiesärskola i Bollnäs, 4 år. Christian slutar sommaren 2010. Båda pojkarna har komfirmerat sig, fast då i olika grupper inne i stan.
En annorlunda familj!!!
Hur mycket ska man orka med? Jag är född 1965 och har stora barn om man ser till åldern dom är 25, 22, 20 och 13 år, tre pojkar och en flicka. Det är bara det att två av pojkarna har psykomotorisk utvecklingsförening av olika grader. Det är killen som är 25 och 20 åringen som har dessa diagnoser. Men mina två pojkar kommer aldrig att bli vuxna, och självständiga, dom kommer alltid att vara beroende av mig, sin pappa och personal. Det är jättejobbigt att tänka så.
Dom kommer aldrig att kunna känna frihet att bestämma själva vad dom vill göra, inte bestämma när dom vill gå och lägga sig eller hur länge dom vill sova. Det kommer alltid att vara människor som bestämmer vad dom ska göra och när dom ska göra olika saker. Jag kommer heller aldrig att kunna känna den frihet som många känner när barnen växer upp, när dom har flyttat hemifrån. För mig har det bara blivit jobbigare ju äldre barnen blivit, man ser skillnad och jämför i smyg med hur andra har det och ibland känner jag en viss avundsjuka, varför jag har drabbats med två som har handikapp. Men jag ska ta det från början.
När jag var 18 år avled min mamma i lungcancer efter en kort tids sjukdom. Jag hade nyss flyttat hemifrån, flyttade ihop med min dåvarande pojkvän, som sen blev pappa till tre av mina barn. I maj flyttade jag, mamma blev sjuk i slutet på juli och hon avled i augusti. Vi viste att hon skull dö, hon visste inte det. Kvar blev jag min pappa och mina två yngre bröder som var 9, 15 år mamma var 39 och hon skulle fylla 40 i oktober. Att förlora en mamma i den åldern var hemskt och jag saknar henne enormt mycket än. Jag och mina syskon har gått misste om mycket, mamma är mamma ändå. Någon som man kan vända sig till, någon som ringer och frågar hur man mår och hur barnen mår. Det är nog bara min farmor som brukade ringa och fråga fter mig och barnen.
Farmor brukade ringa och fråga hur jag mådde, hur det var med barnen, hon brukade komma och hälsa på när hon hade skjuts, ibland var farfar okså med. När det hade gått ett tag sen jag var och hälsade på farmor och farfar brukade farmor ringa och säga att nu var det länge sen du var hem. Då brukade jag säga att jag kommer då eller då och då blev hon nöjd. Tyvärr är hon borta sen några år. Nu är det ingen som ringer mer och frågar. Nog om det.
Min förste son fick jag när jag var 19 år. Jag fick havandeskapsförgiftning. Magen växte inte som den skulle. Min son är född fyra veckor för tidigt men vägde bara 1730 och 42 lång. Han var pigg sade doktorn. Låg på barn i fyra veckor, sen fick vi åka hem. När vi varit hemma några dagar kom distriktsköterskan hem och vägde honom, hon hade en våg i en väska. Men Jimmy som vi döpte vår son till växte inte så som kurvorna tycker att man ska göra. Så vi åkte in och ut på barn och träffade olika läkare och gjorde hur mycket undersökningar som helst, röntgen här och där, vi var till andra sjukhus och träffade andra läkare, ingen visste vad som var fel, men alla sade att han nog kommer att komma i kapp. Tyvärr gjorde han inte det, inte på något sätt.
Tre år gammal fick Jimmy en liten syster som vi döpte till Sandra, en pigg tjej, hon var tidig med allt. Full fart från hon föddes. I dag är hon 22 år och har barn själv, tvillingar Max och Liv som är 1,5 år.
1,5 år senare kom Christian, han var inte lika liten som Jimmy, han vägd 2820. Inte lika pigg som sin syster, han hade kolik, falsk krupp, allt möjligt, han matvägrade när han var liten och några år fram i tiden, vi skulle ge honom mycket fett sade dietisterna och doktorer, grädde i maten, gräddglass mm. Det var jobbigt, men jag var ung och man får inte mer än vad man orkar med säger dom som vet. Lite orättvisst fördelat är det tycker jag. Runt oss har det inte funnits någon som har erbjudit sig att hjälpa till, eller att ta hand om Sandra som nog skulle ha mått bra av att komma hemifrån och fått uppmärksamhet. Hon har inte fått samma uppväxt som sina kompisar, vi har inte kunnat gjort samma saker. Det har jag jättedåligt samvete för.
Mina barn har inte haft någon farmor eller farfar heller, dom är också döda. Vi har varit väldigt ensamma, är än i dag.
Alla avlutningar på dagis och lucia när "alla andra" har haft mor och farföräldrar med sig då känner man sig ensam. Jag har saknat någon att prata med i alla år, ibland bara gråter jag och det känns som att nu orkar jag inte längre och jag känner mig så ensam...............
1992 separerade jag och barnens pappa, jag flyttade till en lägenhet. Träffade en kille. 1996 fick vi en son tillsammans, som heter Petter och han är frisk.
Dom kommer aldrig att kunna känna frihet att bestämma själva vad dom vill göra, inte bestämma när dom vill gå och lägga sig eller hur länge dom vill sova. Det kommer alltid att vara människor som bestämmer vad dom ska göra och när dom ska göra olika saker. Jag kommer heller aldrig att kunna känna den frihet som många känner när barnen växer upp, när dom har flyttat hemifrån. För mig har det bara blivit jobbigare ju äldre barnen blivit, man ser skillnad och jämför i smyg med hur andra har det och ibland känner jag en viss avundsjuka, varför jag har drabbats med två som har handikapp. Men jag ska ta det från början.
När jag var 18 år avled min mamma i lungcancer efter en kort tids sjukdom. Jag hade nyss flyttat hemifrån, flyttade ihop med min dåvarande pojkvän, som sen blev pappa till tre av mina barn. I maj flyttade jag, mamma blev sjuk i slutet på juli och hon avled i augusti. Vi viste att hon skull dö, hon visste inte det. Kvar blev jag min pappa och mina två yngre bröder som var 9, 15 år mamma var 39 och hon skulle fylla 40 i oktober. Att förlora en mamma i den åldern var hemskt och jag saknar henne enormt mycket än. Jag och mina syskon har gått misste om mycket, mamma är mamma ändå. Någon som man kan vända sig till, någon som ringer och frågar hur man mår och hur barnen mår. Det är nog bara min farmor som brukade ringa och fråga fter mig och barnen.
Farmor brukade ringa och fråga hur jag mådde, hur det var med barnen, hon brukade komma och hälsa på när hon hade skjuts, ibland var farfar okså med. När det hade gått ett tag sen jag var och hälsade på farmor och farfar brukade farmor ringa och säga att nu var det länge sen du var hem. Då brukade jag säga att jag kommer då eller då och då blev hon nöjd. Tyvärr är hon borta sen några år. Nu är det ingen som ringer mer och frågar. Nog om det.
Min förste son fick jag när jag var 19 år. Jag fick havandeskapsförgiftning. Magen växte inte som den skulle. Min son är född fyra veckor för tidigt men vägde bara 1730 och 42 lång. Han var pigg sade doktorn. Låg på barn i fyra veckor, sen fick vi åka hem. När vi varit hemma några dagar kom distriktsköterskan hem och vägde honom, hon hade en våg i en väska. Men Jimmy som vi döpte vår son till växte inte så som kurvorna tycker att man ska göra. Så vi åkte in och ut på barn och träffade olika läkare och gjorde hur mycket undersökningar som helst, röntgen här och där, vi var till andra sjukhus och träffade andra läkare, ingen visste vad som var fel, men alla sade att han nog kommer att komma i kapp. Tyvärr gjorde han inte det, inte på något sätt.
Tre år gammal fick Jimmy en liten syster som vi döpte till Sandra, en pigg tjej, hon var tidig med allt. Full fart från hon föddes. I dag är hon 22 år och har barn själv, tvillingar Max och Liv som är 1,5 år.
1,5 år senare kom Christian, han var inte lika liten som Jimmy, han vägd 2820. Inte lika pigg som sin syster, han hade kolik, falsk krupp, allt möjligt, han matvägrade när han var liten och några år fram i tiden, vi skulle ge honom mycket fett sade dietisterna och doktorer, grädde i maten, gräddglass mm. Det var jobbigt, men jag var ung och man får inte mer än vad man orkar med säger dom som vet. Lite orättvisst fördelat är det tycker jag. Runt oss har det inte funnits någon som har erbjudit sig att hjälpa till, eller att ta hand om Sandra som nog skulle ha mått bra av att komma hemifrån och fått uppmärksamhet. Hon har inte fått samma uppväxt som sina kompisar, vi har inte kunnat gjort samma saker. Det har jag jättedåligt samvete för.
Mina barn har inte haft någon farmor eller farfar heller, dom är också döda. Vi har varit väldigt ensamma, är än i dag.
Alla avlutningar på dagis och lucia när "alla andra" har haft mor och farföräldrar med sig då känner man sig ensam. Jag har saknat någon att prata med i alla år, ibland bara gråter jag och det känns som att nu orkar jag inte längre och jag känner mig så ensam...............
1992 separerade jag och barnens pappa, jag flyttade till en lägenhet. Träffade en kille. 1996 fick vi en son tillsammans, som heter Petter och han är frisk.
