En annorlunda familj!!!
Hur mycket ska man orka med? Jag är född 1965 och har stora barn om man ser till åldern dom är 25, 22, 20 och 13 år, tre pojkar och en flicka. Det är bara det att två av pojkarna har psykomotorisk utvecklingsförening av olika grader. Det är killen som är 25 och 20 åringen som har dessa diagnoser. Men mina två pojkar kommer aldrig att bli vuxna, och självständiga, dom kommer alltid att vara beroende av mig, sin pappa och personal. Det är jättejobbigt att tänka så.
Dom kommer aldrig att kunna känna frihet att bestämma själva vad dom vill göra, inte bestämma när dom vill gå och lägga sig eller hur länge dom vill sova. Det kommer alltid att vara människor som bestämmer vad dom ska göra och när dom ska göra olika saker. Jag kommer heller aldrig att kunna känna den frihet som många känner när barnen växer upp, när dom har flyttat hemifrån. För mig har det bara blivit jobbigare ju äldre barnen blivit, man ser skillnad och jämför i smyg med hur andra har det och ibland känner jag en viss avundsjuka, varför jag har drabbats med två som har handikapp. Men jag ska ta det från början.
När jag var 18 år avled min mamma i lungcancer efter en kort tids sjukdom. Jag hade nyss flyttat hemifrån, flyttade ihop med min dåvarande pojkvän, som sen blev pappa till tre av mina barn. I maj flyttade jag, mamma blev sjuk i slutet på juli och hon avled i augusti. Vi viste att hon skull dö, hon visste inte det. Kvar blev jag min pappa och mina två yngre bröder som var 9, 15 år mamma var 39 och hon skulle fylla 40 i oktober. Att förlora en mamma i den åldern var hemskt och jag saknar henne enormt mycket än. Jag och mina syskon har gått misste om mycket, mamma är mamma ändå. Någon som man kan vända sig till, någon som ringer och frågar hur man mår och hur barnen mår. Det är nog bara min farmor som brukade ringa och fråga fter mig och barnen.
Farmor brukade ringa och fråga hur jag mådde, hur det var med barnen, hon brukade komma och hälsa på när hon hade skjuts, ibland var farfar okså med. När det hade gått ett tag sen jag var och hälsade på farmor och farfar brukade farmor ringa och säga att nu var det länge sen du var hem. Då brukade jag säga att jag kommer då eller då och då blev hon nöjd. Tyvärr är hon borta sen några år. Nu är det ingen som ringer mer och frågar. Nog om det.
Min förste son fick jag när jag var 19 år. Jag fick havandeskapsförgiftning. Magen växte inte som den skulle. Min son är född fyra veckor för tidigt men vägde bara 1730 och 42 lång. Han var pigg sade doktorn. Låg på barn i fyra veckor, sen fick vi åka hem. När vi varit hemma några dagar kom distriktsköterskan hem och vägde honom, hon hade en våg i en väska. Men Jimmy som vi döpte vår son till växte inte så som kurvorna tycker att man ska göra. Så vi åkte in och ut på barn och träffade olika läkare och gjorde hur mycket undersökningar som helst, röntgen här och där, vi var till andra sjukhus och träffade andra läkare, ingen visste vad som var fel, men alla sade att han nog kommer att komma i kapp. Tyvärr gjorde han inte det, inte på något sätt.
Tre år gammal fick Jimmy en liten syster som vi döpte till Sandra, en pigg tjej, hon var tidig med allt. Full fart från hon föddes. I dag är hon 22 år och har barn själv, tvillingar Max och Liv som är 1,5 år.
1,5 år senare kom Christian, han var inte lika liten som Jimmy, han vägd 2820. Inte lika pigg som sin syster, han hade kolik, falsk krupp, allt möjligt, han matvägrade när han var liten och några år fram i tiden, vi skulle ge honom mycket fett sade dietisterna och doktorer, grädde i maten, gräddglass mm. Det var jobbigt, men jag var ung och man får inte mer än vad man orkar med säger dom som vet. Lite orättvisst fördelat är det tycker jag. Runt oss har det inte funnits någon som har erbjudit sig att hjälpa till, eller att ta hand om Sandra som nog skulle ha mått bra av att komma hemifrån och fått uppmärksamhet. Hon har inte fått samma uppväxt som sina kompisar, vi har inte kunnat gjort samma saker. Det har jag jättedåligt samvete för.
Mina barn har inte haft någon farmor eller farfar heller, dom är också döda. Vi har varit väldigt ensamma, är än i dag.
Alla avlutningar på dagis och lucia när "alla andra" har haft mor och farföräldrar med sig då känner man sig ensam. Jag har saknat någon att prata med i alla år, ibland bara gråter jag och det känns som att nu orkar jag inte längre och jag känner mig så ensam...............
1992 separerade jag och barnens pappa, jag flyttade till en lägenhet. Träffade en kille. 1996 fick vi en son tillsammans, som heter Petter och han är frisk.
Dom kommer aldrig att kunna känna frihet att bestämma själva vad dom vill göra, inte bestämma när dom vill gå och lägga sig eller hur länge dom vill sova. Det kommer alltid att vara människor som bestämmer vad dom ska göra och när dom ska göra olika saker. Jag kommer heller aldrig att kunna känna den frihet som många känner när barnen växer upp, när dom har flyttat hemifrån. För mig har det bara blivit jobbigare ju äldre barnen blivit, man ser skillnad och jämför i smyg med hur andra har det och ibland känner jag en viss avundsjuka, varför jag har drabbats med två som har handikapp. Men jag ska ta det från början.
När jag var 18 år avled min mamma i lungcancer efter en kort tids sjukdom. Jag hade nyss flyttat hemifrån, flyttade ihop med min dåvarande pojkvän, som sen blev pappa till tre av mina barn. I maj flyttade jag, mamma blev sjuk i slutet på juli och hon avled i augusti. Vi viste att hon skull dö, hon visste inte det. Kvar blev jag min pappa och mina två yngre bröder som var 9, 15 år mamma var 39 och hon skulle fylla 40 i oktober. Att förlora en mamma i den åldern var hemskt och jag saknar henne enormt mycket än. Jag och mina syskon har gått misste om mycket, mamma är mamma ändå. Någon som man kan vända sig till, någon som ringer och frågar hur man mår och hur barnen mår. Det är nog bara min farmor som brukade ringa och fråga fter mig och barnen.
Farmor brukade ringa och fråga hur jag mådde, hur det var med barnen, hon brukade komma och hälsa på när hon hade skjuts, ibland var farfar okså med. När det hade gått ett tag sen jag var och hälsade på farmor och farfar brukade farmor ringa och säga att nu var det länge sen du var hem. Då brukade jag säga att jag kommer då eller då och då blev hon nöjd. Tyvärr är hon borta sen några år. Nu är det ingen som ringer mer och frågar. Nog om det.
Min förste son fick jag när jag var 19 år. Jag fick havandeskapsförgiftning. Magen växte inte som den skulle. Min son är född fyra veckor för tidigt men vägde bara 1730 och 42 lång. Han var pigg sade doktorn. Låg på barn i fyra veckor, sen fick vi åka hem. När vi varit hemma några dagar kom distriktsköterskan hem och vägde honom, hon hade en våg i en väska. Men Jimmy som vi döpte vår son till växte inte så som kurvorna tycker att man ska göra. Så vi åkte in och ut på barn och träffade olika läkare och gjorde hur mycket undersökningar som helst, röntgen här och där, vi var till andra sjukhus och träffade andra läkare, ingen visste vad som var fel, men alla sade att han nog kommer att komma i kapp. Tyvärr gjorde han inte det, inte på något sätt.
Tre år gammal fick Jimmy en liten syster som vi döpte till Sandra, en pigg tjej, hon var tidig med allt. Full fart från hon föddes. I dag är hon 22 år och har barn själv, tvillingar Max och Liv som är 1,5 år.
1,5 år senare kom Christian, han var inte lika liten som Jimmy, han vägd 2820. Inte lika pigg som sin syster, han hade kolik, falsk krupp, allt möjligt, han matvägrade när han var liten och några år fram i tiden, vi skulle ge honom mycket fett sade dietisterna och doktorer, grädde i maten, gräddglass mm. Det var jobbigt, men jag var ung och man får inte mer än vad man orkar med säger dom som vet. Lite orättvisst fördelat är det tycker jag. Runt oss har det inte funnits någon som har erbjudit sig att hjälpa till, eller att ta hand om Sandra som nog skulle ha mått bra av att komma hemifrån och fått uppmärksamhet. Hon har inte fått samma uppväxt som sina kompisar, vi har inte kunnat gjort samma saker. Det har jag jättedåligt samvete för.
Mina barn har inte haft någon farmor eller farfar heller, dom är också döda. Vi har varit väldigt ensamma, är än i dag.
Alla avlutningar på dagis och lucia när "alla andra" har haft mor och farföräldrar med sig då känner man sig ensam. Jag har saknat någon att prata med i alla år, ibland bara gråter jag och det känns som att nu orkar jag inte längre och jag känner mig så ensam...............
1992 separerade jag och barnens pappa, jag flyttade till en lägenhet. Träffade en kille. 1996 fick vi en son tillsammans, som heter Petter och han är frisk.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Jag blir så berörd av det du skriver, jag är tacksam för att du delar med dig av detta. Det måste vara en väldig frustration att känna att ingen förstår dig, och denna ensamhet blandat med alla andra tusen känslor.
Jag har alltid sett dig som en toppen mamma och en stark kvinna, det säger jag ofta till din dotter. Många ggr har jag önskat att jag haft dig som mamma.
Kram
Hanna
Trackback
