Fortsättning på min annorlunda familj nr 3
Åren 2007 och 2008 har varit grymt jobbiga. Jag har mått jättedåligt. Det är under dom två åren som Christians jmnåriga tagit körkort, tagit studenten. Vi har uppvacktat dom som tagit studenten. Jag har gråtit mycket, både för Christians skull och för oss andra i familjen.
Han går fortfarande i skolan och kommer aldrig att bli en självständig person som kan skaffa familj och resa.
Han går hemma med mig och har svårt att sysselsätta sig själv. Om jag inte aktivirera christian blir han sittande med tex en kortlek och bläddrar, ute kan han stå och kasta sten. Jag måste hela tiden ysselsätta honom som man gör med mindra barn och då är han 20 år. Medans jämnåriga är ute och har roligt blir han mera krävande. Det är ofta så tror jag att det är lättare att ha barn med utvecklingsförsening eller olika handikapp när dom är små, då behöver alla hjälp men ju äldre mina pojkar har blivit desto jobbigare har det blivit. Det blir tyngre både psykiskt och fysiskt, sen blir man inte yngre heller.
Det är väldigt sällan som jag åker och hälsar på någon med båda pojkarna, det är till några personer bara och sällan. Man blir nog lite ensam.
Petter har också fått suttit i kläm många gånger, fast man försöker få allt så normalt som möjligt så blir det inte så. Han och Sandra har nog fått många frågor genom årens lopp om sina bröder, som dom inte har berättat för mig. Petter har frågat sin pappa varför han inte kan ha friska bröder som "alla andra". Vad svara man på det. Det är väl allas önskan man har att få ett friskt barn och att drabbats två gånger det är tufft
Jimmy och Christian älskar att bada, sommartid åker vi och badar som alla andra, mina pojkar kliver i på en gång sitter i och stänker timme efter timme, stänker ner andra som är på väg ner och ska doppa sig. Jag har sett många undrande blickar under årens lopp. Folk pekar, tittar och viskar. Petter tycker att det är jobbigt. Kan även jag tycka. Fast dom flesta känner till oss när vi åker på våra vanliga ställen....
Han går fortfarande i skolan och kommer aldrig att bli en självständig person som kan skaffa familj och resa.
Han går hemma med mig och har svårt att sysselsätta sig själv. Om jag inte aktivirera christian blir han sittande med tex en kortlek och bläddrar, ute kan han stå och kasta sten. Jag måste hela tiden ysselsätta honom som man gör med mindra barn och då är han 20 år. Medans jämnåriga är ute och har roligt blir han mera krävande. Det är ofta så tror jag att det är lättare att ha barn med utvecklingsförsening eller olika handikapp när dom är små, då behöver alla hjälp men ju äldre mina pojkar har blivit desto jobbigare har det blivit. Det blir tyngre både psykiskt och fysiskt, sen blir man inte yngre heller.
Det är väldigt sällan som jag åker och hälsar på någon med båda pojkarna, det är till några personer bara och sällan. Man blir nog lite ensam.
Petter har också fått suttit i kläm många gånger, fast man försöker få allt så normalt som möjligt så blir det inte så. Han och Sandra har nog fått många frågor genom årens lopp om sina bröder, som dom inte har berättat för mig. Petter har frågat sin pappa varför han inte kan ha friska bröder som "alla andra". Vad svara man på det. Det är väl allas önskan man har att få ett friskt barn och att drabbats två gånger det är tufft
Jimmy och Christian älskar att bada, sommartid åker vi och badar som alla andra, mina pojkar kliver i på en gång sitter i och stänker timme efter timme, stänker ner andra som är på väg ner och ska doppa sig. Jag har sett många undrande blickar under årens lopp. Folk pekar, tittar och viskar. Petter tycker att det är jobbigt. Kan även jag tycka. Fast dom flesta känner till oss när vi åker på våra vanliga ställen....
Kommentarer
Trackback
